Som ett pirr

Eller som en rysning ett surr
som en liten klättrande insekt i kroppen
Jag känner igen den här känslan
Den drar i mig
Hemåt
Neråt
Min blick sänks och jag blir rädd
Sitter som på nålar av ett litet ljud utanför
Nåt läskigt!
Jag blev lugn i Moas soffa av filmen av ljuset
Jag blev rädd av mörkret
Det totala omfattande blytunga mörkret

Jag låtsas att det är sommar men
huden känns inte varm
Solen lyser inte
Ingen lukt

Jag letar efter fågelsång men
hör bara bilar som kör förbi

Det är Malmö
och det är det mest deppiga som finns
Inte för att det eller jag vill det
utan för att staden och livet står exakt totalt stilla här
Jag vet att det inte är så

Jag skiter i att jag skär mig
men ärren syns
De blir som ett bevis att det är något fel på mig
att jag inte är riktigt kapabel
kompetent?

Hur ska jag klara det här?
Vill inte hacka mig igenom varje andetag

Jag vill ha ett varmt hav i min varma kropp
inte små djur som klättrar uppför små taggar

Hur ska jag klara mig utan dig och
utan dig och
utan dig?

Hur klarar jag mig nu?

Vad är att klara sig?

Ha neonfärgade kläder, dansa mest på klubben?
Skrika högst, sparka sönder allt runt mig hårdast?
Vara kontrollerad och distanserad och medelålders?

Jag vill vara oberoende och glad.
Jag vill stå upp även inuti min kropp.
Inte vara så rädd.