Det känns som att jag har glömt nåt

Himlen är så jävla rosa. Himlen brinner. Himlen är orange också, och ljusblå och kall och varm och kall och varm och kall och det känns som jag har glömt nåt. Vi flyger bil över vägarna. Inget rör sig utanför. Vad är det jag har glömt? Alla stunder jag flyger förbi. Alla ögonblick och människor som jag flyger förbi, som jag skrapar på ytan och inte hinner undersöka. Min jävla kåthet. Min jävla sorg. Det är så jävla sorgligt allting här uppe. Vi flyger bara förbi, vi bara skrapar på ytan. Jag är rädd för att gå och lägga mig för jag är rädd för tankarna som kommer då. Jag saknar mig själv så in i helvete. Kärleken. Stora fält, rader med träd längs horisonten. Solen går ner så fort nästan den vaknat. Himla är så jävla rosa då. Jag sträcker mig efter något mjukt att falla in i. Det är träd och kvistar där trillar. Jag längtar efter taggtråd. Jag sträcker mig efter din varma mun, men allt har kallnat i år. Himlen lyser som ett hån. Himlen brinner och vi tittar på brasan, alla människor blir orangea och rosa av himlens reflektion och det blåa är där för att kontrastera. Kylan som alltid finns här uppe. Avstånden. De hårda ögonen som tittar någon annanstans. Marken som är hård och grå som man måste hålla sig upprätt ifrån. Den stora sorgligheten över hösten. Det känns som att jag har glömt något, jag ska leta efter vad det är.