knack knack vem där

den sextonde mars tvåtusenfjorton och det är mer som en form en oval med tillplattade ändar, i tre-de alltså, som ett ägg ungefär. det är skittungt det ägget och fyllt av gammal sorg och gammalt blod. det är ett tunt diamantskal och innanför TYNGDEN, som trycker med en tyngdlag. det finns tyngdlöshet och laglöshet och löskokthet, men när skalet går sönder så rinner, nej, kan knappt det för levrat blod rinner ej, det faller ut, skrapas, BUMS BUMS som en klump på min tallrik. det är att kärleken gör så ont när den är på riktigt. att de icke fysiska banden är omöjliga att bryta för blod är inte band, kärlek inte, blod är i ådror i min kropp i min kärlekskopp, som är fylld till bredden och till höjden och det var aldrig plats för något annat. luftbubblor av likgiltighet. tystnad. vänder sig bort. vakuum. materia av aktivitet, att stryka nära bredvid och observera skillnad. min hud är det tunna skalet. mitt kött är en saknad. det smakar saknad. saknad smakar salt som tårar som aldrig får luft. vätskan gör formen tung att bära. det ser så pimpinett ut som ett modeägg men jag svär, det är det ej. jag hade haft cystorna länge trodde han för det fanns mycket gammalt blod i magen. mycket gammalt blod i min mage och detta bygger upp inom mig, så mycket att de måste öppna huden och lyfta ut det tunga. jag får inte bada på sommaren först. min mage ser annorlunda ut nu, för alltid. man stiger aldrig ner i samma flod två gånger och jag får inte bada och du kommer aldrig se hur jag ändrats. eller ändras man nånsin? jag luftar dig nu. jag andas in. gör vad du vill med mig. jag menar det med tillit. förtröstan. att snart är jag tretti och allting ordnar sig. du är ett tungt kors att bära. ägg-jesus. du klonkar ihop som örhängen. jag älskade dig alltid. jag älskar dig fortfarande! kärleken är en cykel och livet är en gata. jag har aldrig stannat en sekund, jag har bara ibland slängt mig av dig in i en buske. förresten. hur luktar det där? vem är du? och varför svarar du ej. diamant.